De här sländorna är sländor man kan köpa på olika sidor på nätet. Den som är helt rak är svensktillverkad och utvecklades av Wålstedts i Dala-Floda. Fördelen med den sländan är att du kan trä en spole direkt på tenen och spinna direkt på spolen. Den andra har jag fårr av kmpisar som köpt den över disk hos Aschford i Nya Zealand. Men den finns att beställa hos återförsäljare. Just nu är det min favorit eftersom den spinner väldigt tunna garner.
De här sländorna har jag ritat själv och sedan är de svarvade av en svarvare i Wadköping i Örebro. Jag ritade några skisser och sen tolkade han skisserna när han svarvade. De är väldigt vackra men tyvärr lite tunga. Garnerna blir kraftiga för att den ospunna ullen ska kunna bära tyngden av sländan.
För er som undrar hur Törnrosa kunde sticka sig på en slända så är svaret att sländorna såg annorlunda ut. Istället för att ha en metallkrok så var tenen helt rak och man tvinnade garnet längst ut på tenen. De gamla långrockarna hade samma teknik. I historieböckerna framstår spinnrocken som vinnare över långrocken. I själva verket levde båda i samförstånd så länge man spann hemma. Långrocken fick ett uppsving när bomullen blev vanligare i början på 1800-talet eftersom långrocken inte sträcker de korta bomullsfibrerna utan bara tvinnar dem. Under den tidiga textilindustrin då garn handspanns för att vävas användes också långrockarna eftersom det är lättare att spinna stora mängder garn med långrock jämfört med spinnrock.
